En dag i livet på Lapoint Fuerteventura

Alarmet ringer innan soluppgången. Utanför är luften sval, så pass att jag drar täcket lite närmare en stund till. Det känns nästan otroligt att jag om en halvtimme kommer att stå i en våtdräkt och paddla ut i Atlanten. 

Men så kliver jag in i köket. Doften av kaffe. Surret från brödrosten. Sömniga röster som småpratar och skrattar åt gårdagens historier. Overnight oats med färsk frukt, varma kaffemuggar, halvt mumlande, halvt skrattande samtal. Det är den sortens frukost som känns mer som en ritual än en måltid, den mjuka övergången från natt till dag, från trött till redo. 

Och det bästa av allt? Mina surfcoacher.

Jag hade redan träffat dem under min förra resa, så att se dem igen kändes som att återförenas med gamla vänner. Det finns något tryggt i ett bekant leende, ett delat skämt, en coach som vet exakt när de ska pusha dig, och när du bara behöver ett “you got this”. Vi samlades runt surfprognosen, pratade tidvatten och vindar, pekade ut olika spots på kartan.

Det är det som gör Fuerteventura speciellt. Campet ligger perfekt mitt på öns norra kust, med snabb tillgång till ett dussin surfspots inom 10–20 minuter. Beach breaks, reef breaks, point breaks. Oavsett väder finns det alltid en våg som väntar. 

Proffstips för morgonpigga: Ställ klockan tidigt och gå upp till vulkanen mittemot campet. Vandringen tar runt 20 minuter, och belöningen är magisk: att se solen stiga upp bakom Lobos Island, när havet och ön färgas gyllene.

När du kommer tillbaka väntar frukosten, och sen är det raka vägen till surfen. Ärligt talat finns det inget bättre sätt att starta dagen på.

På väg mot vågorna

De flesta morgnar valde vi reef breaks på norra delen av ön. Som Level 2-surfare var vi hungriga på utmaning, redo att lämna vitt skum bakom oss och fånga riktiga gröna vågor. 

Vi spände fast brädorna på taket, vevade ner rutorna och höjde volymen på musiken. Den salta vinden trasslade in sig i håret, och jag kände den där omisskännliga känslan av frihet som bara en surfresa kan ge. Det är en frihet som inte går att fejka, en blandning av förväntan, solsken och jakten på vågor. 

Vi parkerade vanen och spanade in spoten. Utsikten tog alltid andan ur mig. Framför oss: havet, med Lanzarote glittrande i fjärran. Bakom oss: karga vulkanberg, råa och tidlösa. Inga folkmassor, inga stora hotell - bara några få vans och ett gäng surfare som vaxade sina brädor, stretchade och gjorde sig redo för att dansa med havet.

Från rädsla till stoke

Sen var det vår tur. Att paddla ut kändes som att korsa en tröskel. Den första vågen som slog i ansiktet väckte mig bättre än kaffet någonsin hade gjort. Armarna brände, men på det bästa sättet. Där ute i line-upen kunde jag känna havets rytm under mig. Lugn och tålmodig, men samtidigt fylld av kraft. 

Reef breaks här är något alldeles speciellt. Vågorna rullade in mjukt och stadigt, gav oss utrymme att öva, andas, försöka igen. Jag minns ett pass där seten var större än jag var bekväm med. Jag sa till min coach att jag var nervös. Han skrattade, plaskade ner i vattnet bredvid mig och sa: “Titta, det är bara vatten. Var inte rädd.” Den meningen har fastnat hos mig sedan dess. 

Och han hade rätt. För varje våg jag fångade smälte rädslan bort och ersattes av ren glädje. Mina pop-ups blev snabbare, svängarna mjukare. Coachernas rop ekade över vattnet, uppmuntran, tips, high fives. Vi hejade på varandra, applåderade främlingar och skrattade högt åt varje wipeout. 

Det handlade inte bara om teknik. Det handlade om gemenskap, om att utmana sina rädslor, om den där djupa glädjen som kommer när man rider en våg hela vägen in till stranden och ser sina vänner på stranden jubla som om man just vunnit VM. 

Surfing lärde mig att aldrig ge upp, att tro på mig själv, och att resa mig efter varje wipeout – bara för att belönas med den största glädjen av alla.

När vi paddlade in mot stranden igen var armarna som gelé. Huden täckt av salt, ögonen kisande mot den starka solen. Vi kastade in brädorna i vanen, höjde volymen och sjöng med. Rutorna nervevade, håret i vinden. 

Nästan varje dag gjorde vi samma stopp: Amiga Mia Café i Lajares. Det blev vår lilla ritual. Iced lattes, små snacks, sandiga fötter i flip-flops. Att sitta där, med surfbrädorna fastspända på taket utanför, kändes som själva definitionen av surfreselycka.

Tillbaka på campet stod lunchen redo: färgglada sallader, pasta, nybakat bröd. Vi åt under solen, delade historier om vågor vi fångade (eller missade), skrattade åt dagens roligaste wipeouts. Redan taggade inför morgondagens pass. 

Och sedan: vilotid. Några sträckte ut sig vid poolen med en bok, andra somnade i hängmattorna. Själv älskade jag att ligga i solen med hörlurarna i ögonen slutna och känna den där tunga, tillfredsställda tröttheten som bara kommer efter surfing. 

Senare på eftermiddagen testade vi surfskate-bowlen på campet. Jag var nervös till en början. Betong är inte riktigt lika förlåtande som vatten. Men ganska snart rullade jag ner i bowlen, flyttade vikten, övade på svängarna. Och plötsligt hände det: något klickade. Nästa dag i vattnet kom samma rörelser helt naturligt. Surfskaten gav mig ett nytt slags självförtroende. Som en bro mellan land och hav.

Efter en lång siesta (ofta längre än planerat) åkte vi ofta till El Cotillo. Den lilla staden ligger bara tio minuter från campet. Men har en charm som är svår att beskriva. Smala gränder, vitkalkade väggar och utsikt över havet. Vi strosade runt bland små butiker som sålde handgjorda smycken, flätade väskor och vykort med akvarellvågor. Sånt man inte hittar i butikskedjor, utan saker som känns som minnen du kan ta med dig hem. 

Och självklart kunde vi inte åka därifrån utan smoothies. Jordgubb-banan blev min eviga favorit, och tillsammans med en rik chokladbrownie…ja, ren och skär lycka i ett glas.

Kvällarna på Lapoint har sin egen rytm. Först middag. Alltid fräscht, alltid gott. Min favoritkväll var paellakvällen, när doften av saffran fyllde luften och vi alla ställde oss i kö med tallrikarna i handen, hungriga efter timmar i vattnet. Det bästa med middagarna på campet är inte bara maten, utan hur snabbt främlingar blir till vänner. 

Den kvällen åkte vi till El Cotillo med ett par flaskor vin. Vi klättrade upp på klipporna vid havet och satt där tillsammans, medan solen sjönk ner i Atlanten. Hela himlen blev orange, vågorna glittrade, och vi satt bara där, drack vin, skämtade och tog in allt. 

Efteråt gick vi vidare till Canela Café i Lajares. Livemusik, barfotadans, lokalbor blandade med surfare från hela världen. Stämningen var oslagbar. Timmarna flög förbi utan att någon märkte det. 

Promenaden tillbaka till campet var minst lika fin: sval nattluft, en himmel full av stjärnor och ett gäng som skrattade hela vägen hem. När jag äntligen föll ner i sängen var jag lyckligt utmattad, saltig, leendes och redan peppad på nästa surf.

Den där dagen var bara ett ögonblick, men den fångar rytmen av en hel vecka. Tidiga morgnar med soluppgångar, surfpass i Atlanten, kaffestopp, långa siestor och kvällar fyllda av skratt. En cykel som aldrig blev gammal, för varje dag förde med sig något nytt.

Det jag älskade mest med Lapoint Fuerteventura är inte bara vågorna eller vädret. Det är hur livet saktar ner och samtidigt fylls med mer. Hur rädsla förvandlas till glädje, främlingar blir till vänner, och vardagens bekymmer bleknar bort i bakgrunden. 

Fuerteventura är inte längre bara en plats jag besöker. Det är en plats jag återvänder till. En plats som känns som frihet, som gemenskap, som möjligheter. Och jag vet redan nu: nästa gång jag kommer tillbaka kommer det att kännas precis lika nytt, lika magiskt och lika oförglömligt.

Översatt av: Sara Melander